Jag hade bott i Sverige i tre år innan jag faktiskt firade midsommar ordentligt. Inte bara med några vänner hemma i lägenheten, utan ute på landet, med stång, kransar, snaps och allt vad det innebär. Det var förra sommaren, och jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på.
Maria, min filippinska väninna som gift sig med en svensk man, ringde mig i maj och sa att jag måste komma med till hennes svärföräldrar. ”Du kommer inte förstå Sverige förrän du upplevt en riktig midsommar,” sa hon. Jag var tveksam. En hel helg på landet med människor jag knappt kände? Men något i hennes röst fick mig att säga ja, och nu efteråt är jag så glad att jag gjorde det.
Förberedelserna som jag inte förstod
Veckan innan började Maria bombardera mig med meddelanden. Hade jag något att ha på mig? Helst något ljust, gärna blommigt. Jag kikade igenom garderoben och insåg att det mesta jag ägde var svart, grått eller mörkblått, typiska stadskläder. En snabb tur till Lindex blev nödvändig, där jag hittade en vit klänning med små blå blommor som kändes lagom festlig men inte för mycket.
”Ta med skor du kan gå i gräs med,” skrev Maria. Det var inte något jag tänkt på. På Filippinerna går man inte runt på gräs på samma sätt, och i Sverige hade jag mest rört mig på asfalt. Mina vita sneakers fick duga.
Sedan kom den stora frågan: skulle jag göra en blomsterkrans? Maria skickade en instruktionsvideo och sa att hennes svärmor alltid hade massor av blommor i trädgården som vi kunde använda. Jag hade aldrig gjort något liknande, men tanken på att plocka färska blommor och skapa något vackert kändes lockande, nästan meditativt.
Sista förberedelsen var mental. Maria varnade mig för att svenskar dricker en del på midsommar, att det blir sång och dans, och att jag inte skulle bli förvånad om folk blev lite höljda. ”Det är inte som på Filippinerna där familjesammankomster är mer återhållsamma,” sa hon. Jag nickade men förstod inte riktigt vad hon menade, inte förrän jag var där.
Ankomsten till landet
Vi åkte från Örebro tidigt på fredagsmorgonen, Marias bil fullpackad med mat, dryck och sovsäckar. Jag hade aldrig varit så långt ut på svensk landsbygd tidigare. När vi lämnade staden bakom oss och körde genom skog efter skog, förbi röda stugor och gula rapsfält, kände jag något som liknade den där känslan när man åker hem till en filippinsk by, fast helt annorlunda.
Huset låg vid en sjö, omgiven av björkar och tallar. En stor röd stuga med vita knutar, precis som på vykorten. Marias svärföräldrar Karin och Lars mötte oss i uppfarten, varma och välkomnande trots att de knappt kände mig. ”Så kul att du ville komma,” sa Karin och kramade om mig som om vi varit vänner i åratal.
Trädgården var enorm jämfört med min balkong hemma. Blommor överallt, gräsmattor som sträckte sig ner mot sjön, och mitt på planen stod redan midsommarstången, redo att resas. Jag hade sett bilder förstås, men att se den på riktigt, dekorerad med björklöv och vilda blommor, gjorde något med mig. Det var så vackert att det nästan kändes overkligt.
Blomsterkransens magi
Efter att ha packat upp och fått en kopp kaffe samlade Karin och Maria ihop alla kvinnor, det var vi fyra plus två av Lars systrar, och vi gick ut i trädgården för att plocka blommor till kransar. Det var något speciellt med den stunden, hur vi gick runt med korgar och saxar, hur Karin visade var de bästa blommorna fanns, hur tystnaden bara var fylld av fågelsång och ett och annat skratt.
Jag plockade vita prästkragar, gula smörblommor, blå blåklint och lila luktärter. Karin gav mig en metallring och visade hur man fäster första blomman, sedan nästa, tills en krans började ta form. Mina fingrar var ovana och det tog tid, men det spelade ingen roll. Alla satt där i gräset, i den tidiga sommarsolens värme, och flätte sina kransar medan vi pratade om allt och ingenting.
När min krans var klar satte jag den på huvudet och Maria tog en bild. Jag såg på bilden efteråt och kände inte igen mig själv på något konstigt sätt, inte för att jag såg annorlunda ut, utan för att jag såg så hemma ut. Som om jag hörde dit, i den svenska sommarträdgården med blommor i håret.
Maten som förenade och överraskade
Jag hade hört att midsommarmaten var speciell, men jag var inte förberedd på hur mycket mat det skulle bli. Bordet i trädgården var så långt att man knappt såg slutet, täckt av dukar, ljus i glasburkar och så kom maten. Sill i alla möjliga former, marinerad i senap, tomat, dill, lök. Färskpotatis med dill och smör. Gräddfil. Gravad lax. Knäckebröd och smör. Ost i många sorter. Jordgubbar. Tårta med grädde och färska bär.
Och snaps förstås. Små glas fylldes om och om igen, och till varje glas sjöngs det en visa. Helan går, sjung hopp faderallan lallan lej. Små grodorna, ja må hen leva, andra visor jag inte hört förut men som alla andra kunde utantill. Första gången jag drack nubbevisan trodde jag de skämtade, att man inte på riktigt sjöng så där högt och glatt innan man drack. Men nej, det var på fullaste allvar, och snart sjöng även jag med, om än lite falskt.
Det som förvånade mig mest var hur lite lik denna mat var det jag var van vid. På Filippinerna är festmaten stark, grillad, het. Här var det salt, sött, syrligt, kallt. Men det funkade. Smakerna passade sommaren, det ljusa, det lätta. Jag tog för mig av sillen även om jag aldrig trodde jag skulle gilla den, och potatisen med all den färska dillen smälte nästan i munnen.
Lars svärmor Ingrid, som var i 80-årsåldern, satt bredvid mig och visade hur man äter. ”Lite potatis, lite sill, en klick gräddfil, och så tar du en bit bröd till,” instruerade hon. Jag följde hennes råd och hon nickade gillande. ”Nu firar du midsommar som det ska,” sa hon med ett leende.
Dansen runt stången och den svenska gemenskapen
Efter maten, när solen fortfarande stod högt på himlen trots att klockan var långt efter åtta, var det dags att resa stången. Alla männen, inklusive ett gäng barn som kommit från grannarna, lyfte den tunga stolpen medan vi andra hejade på. När den stod rak applåderade alla, och musiken sattes på.
Små grodorna var först. Alla ställde sig i ring runt stången, även jag som inte hade en aning om vad jag skulle göra. Men det spelade ingen roll, för alla andra gjorde samma enkla hopp och rörelser, och snart hoppade även jag med armarna bakom ryggen och försökte härma grodor. Det såg helt galet ut, vuxna människor som hoppade runt en blommig stång och skrek om grodor utan öron och svansar, men alla skrattade och ingen brydde sig om att se löjliga ut.
Vi fortsatte med andra danser. Björnen sover, Brokiga blad och Fjäriln vingad. Jag försökte hänga med, snubblade ibland, men det gjorde även svenskarna. Det var något befriande i det, att få vara barnslig och oskyldig mitt i vuxenlivet. På Filippinerna är fester ofta mer formella, särskilt med äldre släktingar där, men här dansade 80-åriga Ingrid sida vid sida med femåriga barnbarn och ingen tyckte det var konstigt.
Mellan danserna stod vi och pratade, drack mer snaps, åt jordgubbar. Någon hade tagit fram en gitarr och började spela, och snart sjöngs det om sommaren, om kärleken, om längtan. Jag förstod inte alla ord men känslan var tydlig, den där vemodiga glädjen över att sommaren är här men också att den är så kort.
Kvällen som inte ville bli natt
Klockan blev tio, elva, och ljuset hängde fortfarande kvar. Det var något magiskt över det, hur dagen vägrade släppa taget. Vi satt vid sjön, några av oss, med filtar runt axlarna och tända ljus på bryggan. Maria och jag pratade om hur annorlunda det var från Filippinernas fester, hur de alltid slutade tidigt när mörkret kom, hur här kunde man fortsätta i all oändlighet.
”Fattar du nu varför vi älskar midsommar?” frågade Maria. Jag nickade. Det handlade inte bara om maten eller stången eller kranarna, det handlade om något större. Om att fira att ljuset äntligen är här efter den långa mörkra vintern. Om gemenskap. Om att för en helg släppa alla bekymmer och bara vara.
Vi gick inte och la oss förrän långt efter midnatt, och även då var det inte riktigt mörkt. Jag låg i gästrummet och hörde skratt från trädgården där några fortfarande satt kvar. Genom de tunna gardinerna silade ljuset in, det där speciella ljuset som bara finns i Sverige under några veckor om året, och jag kände en saknad redan då, en saknad efter något jag just upplevt men som redan kämpade för att inte försvinna.
Morgonen efter och de nya insikterna
Lördagsmorgonen vaknade jag sent till doften av färskt kaffe. Nere i köket satt Karin och Lars vid bordet med tidningen, lugna och stilla som om gårdagen inte inneburit timmar av fest och dans. Vi åt frukost tillsammans, rester från middagen plus nybakat bröd och jordgubbssylt.
”Hur var din första riktiga midsommar?” frågade Lars och log. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Fantastisk? Annorlunda? Kändes inte som rätt ord. ”Den var mer än jag förväntat mig,” sa jag till slut, och det var sant.
Vi stannade till på söndagen, gick en promenad i skogen där Lars visade vilda blåbär som precis börjat blomma och berättade om allemansrätten, det här svenska konceptet att man får gå precis var man vill i naturen så länge man respekterar den. Det fanns inget liknande på Filippinerna, där det mesta är privatägt eller stängt.
På hemvägen var jag tyst, trött men på ett bra sätt. Maria frågade vad jag tänkte på. ”Att jag förstår lite mer nu,” sa jag. ”Varför ni pratar om midsommar redan i april. Varför alla tar ledigt hela veckan innan. Varför det är så viktigt.”
Vad midsommar lärde mig om Sverige och mig själv
Nu när ett år gått och jag förbereder mig för ännu en midsommar, den här gången med min egen blomsterkrans som jag lärt mig att göra ordentligt, tänker jag ofta tillbaka på den första. Den förändrade något i hur jag ser på Sverige och min plats här.
För första gången kände jag att det inte handlade om att välja mellan att vara filippinska eller svensk, utan att det gick att ta del av det svenska utan att förlora det andra. Att dansa runt stången gjorde mig inte mindre filippinska, lika lite som att äta adobo gör mig mindre svensk.
Midsommar är en påminnelse om att traditioner kan delas. Att man kan vara ny i ett land men ändå känna sig hemma i dess högtider. Att gemenskap inte kräver att man är född in i den, bara att man är villig att delta med öppet hjärta.
Den här midsommarhelgen ska jag faktiskt bjuda in några vänner, både svenska och filippinska, till min balkong. Vi kommer inte ha någon stång och sjön finns inte där, men vi kommer ha blommor, mat från båda mina världar, och kanske, om vädret tillåter, kommer vi sitta där i den ljusa juninatten och dela något som är både gammalt och nytt, både svenskt och annat, men framför allt gemensamt.
Och jag ska lära dem göra blomsterkransar, precis som Karin lärde mig. För det är så traditioner överlever och växer, genom händer som visar andra händer, genom sånger som sjungs tillsammans, genom ögonblick av ljus och glädje som vi väljer att dela med varandra.
