Varför jag älskar svenska traditioner mer än jag trodde

Hej alla!

När jag först kom till Sverige var jag ganska skeptisk till många svenska traditioner. De verkade konstiga, ibland till och med lite tråkiga jämfört med de färgglada och livliga festerna jag var van vid från Filippinerna. Men efter några år här har jag kommit att verkligen uppskatta dem, och idag vill jag dela med mig av varför.

Lucia var den första traditionen som verkligen berörde mig. Den första gången jag såg tåget av barn i vita linnen med levande ljus i håret blev jag helt tagen. Det var mitt i den mörkaste december, och plötsligt fylldes rummet av ljus och vackra sånger. Jag förstod då att svenska traditioner ofta handlar om att hitta ljus i mörkret, både bokstavligt och bildligt.

Midsommar är en annan favorit. Första gången jag dansade små grodorna runt midsommarstången kände jag mig lite dum, ska jag erkänna. Men atmosfären, glädjen och gemenskapen var smittande. Att fira ljuset och sommaren tillsammans med vänner och familj, äta sill och färskpotatis, det är något alldeles speciellt. Nu ser jag fram emot midsommar varje år lika mycket som jag ser fram emot filippinska festivaler.

Påsk i Sverige överraskade mig också. Påskkärringarna som knackar dörr och ber om godis, de färgglada fjädrarna och målade äggen, allt det kändes så annorlunda från de religiösa processioner jag var van vid. Men jag har lärt mig att uppskatta denna ljusare, mer lekfulla sida av påsk. Det är så typiskt svenskt att göra högtider till något för hela familjen, något som barn verkligen kan delta i och njuta av.

Första gången jag såg små barn utklädda till påskkärringar med målade kinder och huvuddukar kunde jag inte låta bli att le. Det var så charmigt och oskyldigt, så långt från den högtidliga stämning jag kände från min barndom. Nu förstår jag att även högtider kan vara fulla av skratt och lek, inte bara allvar.

Påskpyntet med björkris och färgglada fjädrar var också något helt nytt för mig. I Filippinerna pyntar vi kyrkan med palmbla d och blommor, men här förvandlas hela hem till färgsprakande spring-stämning. Första gången jag såg någon hänga upp fjädrar i träd utomhus trodde jag att det var någon sorts konstinstallation! Men när jag förstod att det var en del av påsktraditionen blev jag fascinerad av hur svenskar verkligen tar emot våren med öppna armar efter den långa vintern.

Påskbuffén är en annan sak jag lärt mig uppskatta. Sill i alla former, äggrätter, lax och lamm, allt serverat med färskpotatis och gräslök. Det är en fest för smaklökarna och ett perfekt tillfälle att umgås med familj och vänner. Jag älskar hur svenskar kan sitta vid bordet i timmar, prata, skratta och njuta av maten tillsammans. Det påminner mig faktiskt om filippinska familjemiddagar, fast med helt andra smaker och traditioner.

Kräftskivor har blivit något jag älskar, även om jag fortfarande tycker att det är lite konstigt att ha en fest dedikerad åt att äta skaldjur med roliga hattar på sig. Men gemenskapen, skratten och sången gör det till en underbar upplevelse. Att sitta ute i augustikvällen med vänner, äta kräftor och dricka snaps medan man sjunger snapsvior, det är rena terapin efter en lång sommar.

Advent och jul är kanske de traditioner som format mig mest. Adventsstaken med sina fyra ljus som tänds en i taget, julkalendern på TV varje kväll, glöggen och pepparkakor, allt det skapar en mysig förväntan inför julen som jag aldrig upplevt tidigare. I Filippinerna börjar julstämningen redan i september och är mer storslagen och högljudd. Här är den mer stilla, mer intim, och jag har lärt mig att uppskatta det lugnet.

Den första advent när jag tände det första ljuset i min egen adventsstake förstod jag plötsligt varför denna tradition betyder så mycket för svenskar. Det var mitt i novembermörkret, regnet smattrade mot fönstret, och det lilla ljuset skapade en så varm och trygg känsla i rummet. Varje söndag fram till jul blev en liten ceremoni, ett sätt att räkna ner till den stora dagen samtidigt som man firar ljuset mitt i mörkret.

Julkalendern var något jag först trodde var bara för barn, men jag blev snabbt lika hängiven som alla andra. Att samlas framför TV:n varje kväll i december och följa med i årets berättelse blev en ritual som jag inte ville missa. Det spelar ingen roll hur gammal man är, julkalendern förenar generationer på ett vackert sätt. Första gången jag såg Kalle Anka på julafton trodde jag att mina vänner skämtade när de sa att hela Sverige stannar upp för att titta på samma program. Men det är sant, och nu är jag en del av den traditionen.

Lukten av pepparkakor som bakas, glöggen som doftar av kanel och kardemumma, julgransljusen som tändas, allt det skapar en stämning av värme och gemenskap som jag aldrig känt tidigare. I Filippinerna är julen full av parader, höga julsånger i kyrkorna och stora familjefester där alla pratar och skrattar högt. Det är vackert på sitt sätt, men här i Sverige har jag lärt mig att uppskatta den tysta glädjen, det lugna firandet där man verkligen tar sig tid att vara tillsammans utan stress och bråk.

Julbordet är en upplevelse i sig. Första gången jag såg ett riktigt svenskt julbord blev jag överväldigad av alla rätter. Sill, lax, köttbullar, prinskorv, Janssons frestelse, julskinka, och så många fler. Det tog mig flera år att lära mig uppskatta varje rätt, men nu ser jag fram emot dem alla. Att äta julmat är inte bara att äta, det är att delta i något större, något som generationer av svenskar har gjort före mig.

Jag har också lärt mig att uppskatta julklapparna under granen. I Filippinerna öppnar vi presenter på julafton efter midnattsmässan, men här öppnas de direkt efter Kalle Anka på julafton eftermiddag. Första gången jag upplevde det blev jag överraskad över hur tidigt på kvällen det skedde, men det gav ju också en längre kväll att njuta av julstämningen tillsammans. Den förväntan under dagen, att vänta tills klockan tre när Kalle Anka börjar, gör det på något sätt ännu mer speciellt. Och den svenska traditionen med julklappsrim, där man skriver roliga verser om presenterna, är något jag först tyckte var konstigt men nu tycker är helt underbart. Det visar hur kreativitet och humor är en del av firandet.

Valborg, som just varit, var en tradition som jag inte ens visste existerade förrän jag kom hit. Att tända stora brasor och sjunga in våren kändes först konstigt, men nu förstår jag hur viktigt det är efter en lång vinter. Det är ett sätt att säga adjö till mörkret och välkomna ljuset, något som betyder oerhört mycket när man bor så långt norrut.

En sak som jag sett förenar många svenska traditioner är maten. Varje högtid har sina speciella rätter, och att lära mig laga dem har varit ett sätt för mig att verkligen förstå kulturen. Jag har lärt mig att göra semlor till fastlagen, janssons frestelse till jul och jordgubbstårta till midsommar. Dessa rätter är inte bara mat, de är en del av den kollektiva svenska identiteten.

Jag har också insett att svenska traditioner ofta handlar om enkelhet och gemenskap, inte om att visa upp sig eller göra något storslaget. Det är den svenska lagom filosofin i praktiken. Ingen tradition är för stor eller överdådig, men varje tradition har sin plats och sin mening.

För mig som invandrare har det varit läkande att bli inbjuden till dessa traditioner. När någon bjuder in dig till sin julbord eller till sin midsommarfirande säger de egentligen välkommen till vår gemenskap, du hör hit. Det betyder oerhört mycket.

Idag firar jag både svenska och filippinska traditioner, och jag tycker att de kompletterar varandra perfekt. De färgglada och livliga filippinska festerna balanseras av de mer stilla och reflekterande svenska traditionerna. Tillsammans ger de mig en rikedom av upplevelser och minnen som jag inte skulle vilja vara utan.

Vilka svenska traditioner har överraskat er? Finns det några ni har lärt er att älska? Dela gärna i kommentarerna!