En kväll i början av juni, när ljuset nästan inte vill släppa taget om dagen och värmen fortfarande känns som en gåva efter den långa vintern, bjöd jag in några vänner till balkongfest. Det var inte den första festen jag haft där uppe, men det var första gången jag verkligen vågade blanda mina två världar på riktigt. Svenska sommarkvällstraditioner mötte filippinska smaker, och det som kunde ha blivit en kulturkrock blev istället något helt eget, något vackert.
Förberedelserna
Dagarna innan gick jag runt på balkongen och såg den med nya ögon. De små tomatplantorna hade börjat sätta frukt, basilikan doftade starkt i värmen, och chilipepparen som jag planterat i april glödde röd i sina krukor. Jag hade hängt upp ljusslingor mellan räcket och väggen, och de gamla dynorna från IKEA hade fått sällskap av några färgglada textilier jag hittat på en asiatisk marknad. En del var svenska sommarklassiker, andra påminde om hemmet på Filippinerna. Precis som jag själv.
Mat var förstås det viktigaste. Jag ville inte välja mellan svensk och filippinsk mat, så jag bestämde mig för att servera båda. I kylen väntade marinerad lax, färskpotatis och gräddfilssås med dill. På spisen stod en stor gryta med adobo, filippinsk kycklinggryta med soja, vinäger och vitlök. Lukten spred sig genom hela lägenheten och ut på balkongen, och för en stund kunde jag blunda och tro att jag stod i mammas kök i Manila.
Gästerna kommer
Klockan var knappt sex på kvällen när de första knackade på. Sara och Johan, mina svenska vänner som jag lärt känna på jobbet, kom med blommor och en flaska vin. Strax därefter kom Maria och Paolo, ett filippinskt par som bor i grannstadsdelen. De hade med sig lumpia, filippinska vårrullar, och en påse med mangos så mogna och söta att jag kunde känna doften genom påsen.
Balkongen, som vanligtvis känns så liten, fylldes snabbt av liv. Vi hade precis plats för alla om några satt på räcket och andra på de hopfällbara stolarna. Det blev trångt, men på ett mysigt sätt. Någon öppnade fönstret på vid gavel så att musiken från köket nådde ut, en blandning av svenska sommarvisor och filippinska ballader som fick Sara att le förvånat.
Maten som förenar
När vi började äta hände något vackert. Johan, som aldrig smakat adobo förut, tog en försiktig tugga och log upp. ”Det här måste jag ha receptet på”, sa han. Maria skrattade och sa att hon skulle lära honom, men först måste han lova att dela med sig av sitt recept på gravad lax. Sara plockade basilika direkt från krukan på balkongen och strödde över sin potatis, medan Paolo berättade att han aldrig förstått sig på svensk mat förrän han smakade färskpotatis med dill första gången.
Maten skapade samtal. Frågor om hur man gör saker, varför vissa ingredienser används, vad som är tradition och vad som är personliga preferenser. Jag märkte hur stoltheten växte i mig när jag berättade om filippinsk matlagning, och hur tacksam jag var för att mina svenska vänner verkligen ville lära sig och förstå. Det var inte bara mat vi delade, det var historier, minnen, rötter.
Ljuset som inte vill släppa
Klockan blev tio, sedan elva, och ljuset hängde fortfarande kvar över hustaken. Det är något magiskt med de svenska sommarkvällarna, hur dagen aldrig riktigt tar slut utan bara sakta övergår i en blåaktig skymning. På Filippinerna faller mörkret snabbt och bestämt vid sex, men här kan man sitta ute till midnatt och fortfarande se konturerna av växter och ansikten.
Vi tände ljusslinjorna när solen äntligen började ge med sig. De små glödlamporna kastade ett varmt, gyllene sken över balkongen, och plötsligt kände det som om vi satt i en liten värld för oss själva, avskärmad från stadens ljud och stress. Maria började sjunga en filippinsk sång, och Sara stämde in med en svensk visa hon lärt sig som barn. Det blev ingen perfekt harmoni, men det spelade ingen roll. Det var vackert ändå.
Balkongen som mötesplats
När gästerna gått och jag satt kvar ensam på balkongen med en sista kopp te, insåg jag något viktigt. Balkongen är inte bara en plats där jag odlar växter eller njuter av sommaren. Den har blivit en bro. En plats där jag inte behöver välja mellan att vara filippinska eller svensk, utan kan vara båda samtidigt. Där mina vänner, oavsett bakgrund, kan mötas och upptäcka att vi delar mer än vi skiljs åt.
Kanske är det det som är det vackraste med att leva mellan två kulturer. Att man får chansen att skapa något nytt, något som tar det bästa från båda världarna. En balkong som doftar av både basilika och koriander. En fest där adobo och färskpotatis serveras sida vid sida. Vänner som lär sig av varandra och växer tillsammans.
Tips för din egen balkongfest
Om du också drömmer om att bjuda in vänner till balkongen i sommar, här är några saker jag lärt mig:
Planera för ljuset. Även om junikvällarna är långa, blir det mysigare med lite extra belysning. Solcellslampor eller batteridrivna ljusslingor fungerar perfekt och kräver inga sladdar. Häng dem längs räcket eller runt dörrkarmen så att de skapar en inbjudande atmosfär när skymningen kommer.
Utnyttja det du redan har. Balkongen behöver inte vara stor för att rymma gäster. Hopfällbara möbler från IKEA eller Jysk är perfekta när utrymmet är begränsat. Några extra dynor och en filt gör det bekvämt även om man måste sitta på golvet.
Mat som kan förberedas i förväg. Välj rätter som kan lagas några timmar innan gästerna kommer, så att du kan vara med och njuta istället för att stå i köket. Marinader, grytor och sallader är perfekta. Och glöm inte att plocka färska örter direkt från balkongen, det imponerar alltid! Här har jag skrivit om hur du formar en filipinsk trädgård just på balkongen
Var generös med kulturen. Om du har rötter i ett annat land, dela med dig av det! Servera rätter från ditt hemland, spela musik, berätta historier. Folk är ofta nyfikna och vill lära sig, och det skapar riktigt bra samtal.
Tänk på grannarna. Svenska regler säger att man bör hålla nere ljudet efter kl. 22 på vardagar. Respektera det så att balkongen förblir en trevlig plats även i framtiden. En lagom volym och hänsyn går långt.
Avsluta med något sött. En enkel dessert som jordgubbar med grädde eller färsk frukt avslutar kvällen perfekt. Särskilt i juni när de svenska jordgubbarna är som allra bäst.
Minnet som finns kvar
Nu när juni har övergått i juli och tomatplantorna på balkongen börjar ge riktigt med skörd, tänker jag ofta tillbaka på den där kvällen. Hur trångt det var, hur mycket vi skrattade, hur naturligt det kändes att blanda kulturer och traditioner. Balkongen har blivit mitt favoritrum i lägenheten, inte för att den är stor eller spektakulär, utan för att den rymmer så mycket mer än kvadratmeterna tyder på.
Den rymmer möten mellan människor, mellan smaker och dofter, mellan det jag var och det jag har blivit. Och varje gång jag sätter mig där med en kopp kaffe och tittar ut över staden, känner jag tacksamhet för denna lilla yta där två världar fick mötas och skapa något nytt tillsammans.
Sommaren är kort här i Sverige, men minnena från den håller sig kvar långt in i höstmörkret. Och nästa år, när snön smälter och de första grönsakerna planteras, ska jag göra om det. Bjuda in vänner, laga mat från båda mina världar, och låta balkongen än en gång bli den där magiska platsen där ingenting är omöjligt och allt känns rätt.
Lämna ett svar