Etikett: Svenska traditioner

Min första riktiga midsommar och varför jag nu förstår varför svenskar älskar den

Jag hade bott i Sverige i tre år innan jag faktiskt firade midsommar ordentligt. Inte bara med några vänner hemma i lägenheten, utan ute på landet, med stång, kransar, snaps och allt vad det innebär. Det var förra sommaren, och jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på.

Maria, min filippinska väninna som gift sig med en svensk man, ringde mig i maj och sa att jag måste komma med till hennes svärföräldrar. ”Du kommer inte förstå Sverige förrän du upplevt en riktig midsommar,” sa hon. Jag var tveksam. En hel helg på landet med människor jag knappt kände? Men något i hennes röst fick mig att säga ja, och nu efteråt är jag så glad att jag gjorde det.

Förberedelserna som jag inte förstod

Veckan innan började Maria bombardera mig med meddelanden. Hade jag något att ha på mig? Helst något ljust, gärna blommigt. Jag kikade igenom garderoben och insåg att det mesta jag ägde var svart, grått eller mörkblått, typiska stadskläder. En snabb tur till Lindex blev nödvändig, där jag hittade en vit klänning med små blå blommor som kändes lagom festlig men inte för mycket.

”Ta med skor du kan gå i gräs med,” skrev Maria. Det var inte något jag tänkt på. På Filippinerna går man inte runt på gräs på samma sätt, och i Sverige hade jag mest rört mig på asfalt. Mina vita sneakers fick duga.

Sedan kom den stora frågan: skulle jag göra en blomsterkrans? Maria skickade en instruktionsvideo och sa att hennes svärmor alltid hade massor av blommor i trädgården som vi kunde använda. Jag hade aldrig gjort något liknande, men tanken på att plocka färska blommor och skapa något vackert kändes lockande, nästan meditativt.

Sista förberedelsen var mental. Maria varnade mig för att svenskar dricker en del på midsommar, att det blir sång och dans, och att jag inte skulle bli förvånad om folk blev lite höljda. ”Det är inte som på Filippinerna där familjesammankomster är mer återhållsamma,” sa hon. Jag nickade men förstod inte riktigt vad hon menade, inte förrän jag var där.

Ankomsten till landet

Vi åkte från Örebro tidigt på fredagsmorgonen, Marias bil fullpackad med mat, dryck och sovsäckar. Jag hade aldrig varit så långt ut på svensk landsbygd tidigare. När vi lämnade staden bakom oss och körde genom skog efter skog, förbi röda stugor och gula rapsfält, kände jag något som liknade den där känslan när man åker hem till en filippinsk by, fast helt annorlunda.

Huset låg vid en sjö, omgiven av björkar och tallar. En stor röd stuga med vita knutar, precis som på vykorten. Marias svärföräldrar Karin och Lars mötte oss i uppfarten, varma och välkomnande trots att de knappt kände mig. ”Så kul att du ville komma,” sa Karin och kramade om mig som om vi varit vänner i åratal.

Trädgården var enorm jämfört med min balkong hemma. Blommor överallt, gräsmattor som sträckte sig ner mot sjön, och mitt på planen stod redan midsommarstången, redo att resas. Jag hade sett bilder förstås, men att se den på riktigt, dekorerad med björklöv och vilda blommor, gjorde något med mig. Det var så vackert att det nästan kändes overkligt.

Blomsterkransens magi

Efter att ha packat upp och fått en kopp kaffe samlade Karin och Maria ihop alla kvinnor, det var vi fyra plus två av Lars systrar, och vi gick ut i trädgården för att plocka blommor till kransar. Det var något speciellt med den stunden, hur vi gick runt med korgar och saxar, hur Karin visade var de bästa blommorna fanns, hur tystnaden bara var fylld av fågelsång och ett och annat skratt.

Jag plockade vita prästkragar, gula smörblommor, blå blåklint och lila luktärter. Karin gav mig en metallring och visade hur man fäster första blomman, sedan nästa, tills en krans började ta form. Mina fingrar var ovana och det tog tid, men det spelade ingen roll. Alla satt där i gräset, i den tidiga sommarsolens värme, och flätte sina kransar medan vi pratade om allt och ingenting.

När min krans var klar satte jag den på huvudet och Maria tog en bild. Jag såg på bilden efteråt och kände inte igen mig själv på något konstigt sätt, inte för att jag såg annorlunda ut, utan för att jag såg så hemma ut. Som om jag hörde dit, i den svenska sommarträdgården med blommor i håret.

Maten som förenade och överraskade

Jag hade hört att midsommarmaten var speciell, men jag var inte förberedd på hur mycket mat det skulle bli. Bordet i trädgården var så långt att man knappt såg slutet, täckt av dukar, ljus i glasburkar och så kom maten. Sill i alla möjliga former, marinerad i senap, tomat, dill, lök. Färskpotatis med dill och smör. Gräddfil. Gravad lax. Knäckebröd och smör. Ost i många sorter. Jordgubbar. Tårta med grädde och färska bär.

Och snaps förstås. Små glas fylldes om och om igen, och till varje glas sjöngs det en visa. Helan går, sjung hopp faderallan lallan lej. Små grodorna, ja må hen leva, andra visor jag inte hört förut men som alla andra kunde utantill. Första gången jag drack nubbevisan trodde jag de skämtade, att man inte på riktigt sjöng så där högt och glatt innan man drack. Men nej, det var på fullaste allvar, och snart sjöng även jag med, om än lite falskt.

Det som förvånade mig mest var hur lite lik denna mat var det jag var van vid. På Filippinerna är festmaten stark, grillad, het. Här var det salt, sött, syrligt, kallt. Men det funkade. Smakerna passade sommaren, det ljusa, det lätta. Jag tog för mig av sillen även om jag aldrig trodde jag skulle gilla den, och potatisen med all den färska dillen smälte nästan i munnen.

Lars svärmor Ingrid, som var i 80-årsåldern, satt bredvid mig och visade hur man äter. ”Lite potatis, lite sill, en klick gräddfil, och så tar du en bit bröd till,” instruerade hon. Jag följde hennes råd och hon nickade gillande. ”Nu firar du midsommar som det ska,” sa hon med ett leende.

Dansen runt stången och den svenska gemenskapen

Efter maten, när solen fortfarande stod högt på himlen trots att klockan var långt efter åtta, var det dags att resa stången. Alla männen, inklusive ett gäng barn som kommit från grannarna, lyfte den tunga stolpen medan vi andra hejade på. När den stod rak applåderade alla, och musiken sattes på.

Små grodorna var först. Alla ställde sig i ring runt stången, även jag som inte hade en aning om vad jag skulle göra. Men det spelade ingen roll, för alla andra gjorde samma enkla hopp och rörelser, och snart hoppade även jag med armarna bakom ryggen och försökte härma grodor. Det såg helt galet ut, vuxna människor som hoppade runt en blommig stång och skrek om grodor utan öron och svansar, men alla skrattade och ingen brydde sig om att se löjliga ut.

Vi fortsatte med andra danser. Björnen sover, Brokiga blad och Fjäriln vingad. Jag försökte hänga med, snubblade ibland, men det gjorde även svenskarna. Det var något befriande i det, att få vara barnslig och oskyldig mitt i vuxenlivet. På Filippinerna är fester ofta mer formella, särskilt med äldre släktingar där, men här dansade 80-åriga Ingrid sida vid sida med femåriga barnbarn och ingen tyckte det var konstigt.

Mellan danserna stod vi och pratade, drack mer snaps, åt jordgubbar. Någon hade tagit fram en gitarr och började spela, och snart sjöngs det om sommaren, om kärleken, om längtan. Jag förstod inte alla ord men känslan var tydlig, den där vemodiga glädjen över att sommaren är här men också att den är så kort.

Kvällen som inte ville bli natt

Klockan blev tio, elva, och ljuset hängde fortfarande kvar. Det var något magiskt över det, hur dagen vägrade släppa taget. Vi satt vid sjön, några av oss, med filtar runt axlarna och tända ljus på bryggan. Maria och jag pratade om hur annorlunda det var från Filippinernas fester, hur de alltid slutade tidigt när mörkret kom, hur här kunde man fortsätta i all oändlighet.

”Fattar du nu varför vi älskar midsommar?” frågade Maria. Jag nickade. Det handlade inte bara om maten eller stången eller kranarna, det handlade om något större. Om att fira att ljuset äntligen är här efter den långa mörkra vintern. Om gemenskap. Om att för en helg släppa alla bekymmer och bara vara.

Vi gick inte och la oss förrän långt efter midnatt, och även då var det inte riktigt mörkt. Jag låg i gästrummet och hörde skratt från trädgården där några fortfarande satt kvar. Genom de tunna gardinerna silade ljuset in, det där speciella ljuset som bara finns i Sverige under några veckor om året, och jag kände en saknad redan då, en saknad efter något jag just upplevt men som redan kämpade för att inte försvinna.

Morgonen efter och de nya insikterna

Lördagsmorgonen vaknade jag sent till doften av färskt kaffe. Nere i köket satt Karin och Lars vid bordet med tidningen, lugna och stilla som om gårdagen inte inneburit timmar av fest och dans. Vi åt frukost tillsammans, rester från middagen plus nybakat bröd och jordgubbssylt.

”Hur var din första riktiga midsommar?” frågade Lars och log. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Fantastisk? Annorlunda? Kändes inte som rätt ord. ”Den var mer än jag förväntat mig,” sa jag till slut, och det var sant.

Vi stannade till på söndagen, gick en promenad i skogen där Lars visade vilda blåbär som precis börjat blomma och berättade om allemansrätten, det här svenska konceptet att man får gå precis var man vill i naturen så länge man respekterar den. Det fanns inget liknande på Filippinerna, där det mesta är privatägt eller stängt.

På hemvägen var jag tyst, trött men på ett bra sätt. Maria frågade vad jag tänkte på. ”Att jag förstår lite mer nu,” sa jag. ”Varför ni pratar om midsommar redan i april. Varför alla tar ledigt hela veckan innan. Varför det är så viktigt.”

Vad midsommar lärde mig om Sverige och mig själv

Nu när ett år gått och jag förbereder mig för ännu en midsommar, den här gången med min egen blomsterkrans som jag lärt mig att göra ordentligt, tänker jag ofta tillbaka på den första. Den förändrade något i hur jag ser på Sverige och min plats här.

För första gången kände jag att det inte handlade om att välja mellan att vara filippinska eller svensk, utan att det gick att ta del av det svenska utan att förlora det andra. Att dansa runt stången gjorde mig inte mindre filippinska, lika lite som att äta adobo gör mig mindre svensk.

Midsommar är en påminnelse om att traditioner kan delas. Att man kan vara ny i ett land men ändå känna sig hemma i dess högtider. Att gemenskap inte kräver att man är född in i den, bara att man är villig att delta med öppet hjärta.

Den här midsommarhelgen ska jag faktiskt bjuda in några vänner, både svenska och filippinska, till min balkong. Vi kommer inte ha någon stång och sjön finns inte där, men vi kommer ha blommor, mat från båda mina världar, och kanske, om vädret tillåter, kommer vi sitta där i den ljusa juninatten och dela något som är både gammalt och nytt, både svenskt och annat, men framför allt gemensamt.

Och jag ska lära dem göra blomsterkransar, precis som Karin lärde mig. För det är så traditioner överlever och växer, genom händer som visar andra händer, genom sånger som sjungs tillsammans, genom ögonblick av ljus och glädje som vi väljer att dela med varandra.

Varför jag älskar svenska traditioner mer än jag trodde

Hej alla!

När jag först kom till Sverige var jag ganska skeptisk till många svenska traditioner. De verkade konstiga, ibland till och med lite tråkiga jämfört med de färgglada och livliga festerna jag var van vid från Filippinerna. Men efter några år här har jag kommit att verkligen uppskatta dem, och idag vill jag dela med mig av varför.

Lucia var den första traditionen som verkligen berörde mig. Den första gången jag såg tåget av barn i vita linnen med levande ljus i håret blev jag helt tagen. Det var mitt i den mörkaste december, och plötsligt fylldes rummet av ljus och vackra sånger. Jag förstod då att svenska traditioner ofta handlar om att hitta ljus i mörkret, både bokstavligt och bildligt.

Midsommar är en annan favorit. Första gången jag dansade små grodorna runt midsommarstången kände jag mig lite dum, ska jag erkänna. Men atmosfären, glädjen och gemenskapen var smittande. Att fira ljuset och sommaren tillsammans med vänner och familj, äta sill och färskpotatis, det är något alldeles speciellt. Nu ser jag fram emot midsommar varje år lika mycket som jag ser fram emot filippinska festivaler.

Påsk i Sverige överraskade mig också. Påskkärringarna som knackar dörr och ber om godis, de färgglada fjädrarna och målade äggen, allt det kändes så annorlunda från de religiösa processioner jag var van vid. Men jag har lärt mig att uppskatta denna ljusare, mer lekfulla sida av påsk. Det är så typiskt svenskt att göra högtider till något för hela familjen, något som barn verkligen kan delta i och njuta av.

Första gången jag såg små barn utklädda till påskkärringar med målade kinder och huvuddukar kunde jag inte låta bli att le. Det var så charmigt och oskyldigt, så långt från den högtidliga stämning jag kände från min barndom. Nu förstår jag att även högtider kan vara fulla av skratt och lek, inte bara allvar.

Påskpyntet med björkris och färgglada fjädrar var också något helt nytt för mig. I Filippinerna pyntar vi kyrkan med palmbla d och blommor, men här förvandlas hela hem till färgsprakande spring-stämning. Första gången jag såg någon hänga upp fjädrar i träd utomhus trodde jag att det var någon sorts konstinstallation! Men när jag förstod att det var en del av påsktraditionen blev jag fascinerad av hur svenskar verkligen tar emot våren med öppna armar efter den långa vintern.

Påskbuffén är en annan sak jag lärt mig uppskatta. Sill i alla former, äggrätter, lax och lamm, allt serverat med färskpotatis och gräslök. Det är en fest för smaklökarna och ett perfekt tillfälle att umgås med familj och vänner. Jag älskar hur svenskar kan sitta vid bordet i timmar, prata, skratta och njuta av maten tillsammans. Det påminner mig faktiskt om filippinska familjemiddagar, fast med helt andra smaker och traditioner.

Kräftskivor har blivit något jag älskar, även om jag fortfarande tycker att det är lite konstigt att ha en fest dedikerad åt att äta skaldjur med roliga hattar på sig. Men gemenskapen, skratten och sången gör det till en underbar upplevelse. Att sitta ute i augustikvällen med vänner, äta kräftor och dricka snaps medan man sjunger snapsvior, det är rena terapin efter en lång sommar.

Advent och jul är kanske de traditioner som format mig mest. Adventsstaken med sina fyra ljus som tänds en i taget, julkalendern på TV varje kväll, glöggen och pepparkakor, allt det skapar en mysig förväntan inför julen som jag aldrig upplevt tidigare. I Filippinerna börjar julstämningen redan i september och är mer storslagen och högljudd. Här är den mer stilla, mer intim, och jag har lärt mig att uppskatta det lugnet.

Den första advent när jag tände det första ljuset i min egen adventsstake förstod jag plötsligt varför denna tradition betyder så mycket för svenskar. Det var mitt i novembermörkret, regnet smattrade mot fönstret, och det lilla ljuset skapade en så varm och trygg känsla i rummet. Varje söndag fram till jul blev en liten ceremoni, ett sätt att räkna ner till den stora dagen samtidigt som man firar ljuset mitt i mörkret.

Julkalendern var något jag först trodde var bara för barn, men jag blev snabbt lika hängiven som alla andra. Att samlas framför TV:n varje kväll i december och följa med i årets berättelse blev en ritual som jag inte ville missa. Det spelar ingen roll hur gammal man är, julkalendern förenar generationer på ett vackert sätt. Första gången jag såg Kalle Anka på julafton trodde jag att mina vänner skämtade när de sa att hela Sverige stannar upp för att titta på samma program. Men det är sant, och nu är jag en del av den traditionen.

Lukten av pepparkakor som bakas, glöggen som doftar av kanel och kardemumma, julgransljusen som tändas, allt det skapar en stämning av värme och gemenskap som jag aldrig känt tidigare. I Filippinerna är julen full av parader, höga julsånger i kyrkorna och stora familjefester där alla pratar och skrattar högt. Det är vackert på sitt sätt, men här i Sverige har jag lärt mig att uppskatta den tysta glädjen, det lugna firandet där man verkligen tar sig tid att vara tillsammans utan stress och bråk.

Julbordet är en upplevelse i sig. Första gången jag såg ett riktigt svenskt julbord blev jag överväldigad av alla rätter. Sill, lax, köttbullar, prinskorv, Janssons frestelse, julskinka, och så många fler. Det tog mig flera år att lära mig uppskatta varje rätt, men nu ser jag fram emot dem alla. Att äta julmat är inte bara att äta, det är att delta i något större, något som generationer av svenskar har gjort före mig.

Jag har också lärt mig att uppskatta julklapparna under granen. I Filippinerna öppnar vi presenter på julafton efter midnattsmässan, men här öppnas de direkt efter Kalle Anka på julafton eftermiddag. Första gången jag upplevde det blev jag överraskad över hur tidigt på kvällen det skedde, men det gav ju också en längre kväll att njuta av julstämningen tillsammans. Den förväntan under dagen, att vänta tills klockan tre när Kalle Anka börjar, gör det på något sätt ännu mer speciellt. Och den svenska traditionen med julklappsrim, där man skriver roliga verser om presenterna, är något jag först tyckte var konstigt men nu tycker är helt underbart. Det visar hur kreativitet och humor är en del av firandet.

Valborg, som just varit, var en tradition som jag inte ens visste existerade förrän jag kom hit. Att tända stora brasor och sjunga in våren kändes först konstigt, men nu förstår jag hur viktigt det är efter en lång vinter. Det är ett sätt att säga adjö till mörkret och välkomna ljuset, något som betyder oerhört mycket när man bor så långt norrut.

En sak som jag sett förenar många svenska traditioner är maten. Varje högtid har sina speciella rätter, och att lära mig laga dem har varit ett sätt för mig att verkligen förstå kulturen. Jag har lärt mig att göra semlor till fastlagen, janssons frestelse till jul och jordgubbstårta till midsommar. Dessa rätter är inte bara mat, de är en del av den kollektiva svenska identiteten.

Jag har också insett att svenska traditioner ofta handlar om enkelhet och gemenskap, inte om att visa upp sig eller göra något storslaget. Det är den svenska lagom filosofin i praktiken. Ingen tradition är för stor eller överdådig, men varje tradition har sin plats och sin mening.

För mig som invandrare har det varit läkande att bli inbjuden till dessa traditioner. När någon bjuder in dig till sin julbord eller till sin midsommarfirande säger de egentligen välkommen till vår gemenskap, du hör hit. Det betyder oerhört mycket.

Idag firar jag både svenska och filippinska traditioner, och jag tycker att de kompletterar varandra perfekt. De färgglada och livliga filippinska festerna balanseras av de mer stilla och reflekterande svenska traditionerna. Tillsammans ger de mig en rikedom av upplevelser och minnen som jag inte skulle vilja vara utan.

Vilka svenska traditioner har överraskat er? Finns det några ni har lärt er att älska? Dela gärna i kommentarerna!

Svenska Särarter: Fikakultur, Möblering och den oförklarliga kärleken till Kalle Anka

I mitt förra inlägg berörde jag några av de stora svenska traditionerna som påsk, midsommar och jul. Idag ska vi dock dyka in i några av de mindre men ändå lika svenska sakerna. Vi ska tala om fikakultur, möblering och en särskilt anmärkningsvärd kärlek till en viss anka.

Fikakultur

Låt oss börja med fika. Det finns kanske inget mer svenskt än att sätta sig ner för att ta en fika. Oavsett om det är med vänner, familj eller arbetskamrater, så är det alltid en bra anledning att ta en paus och njuta av en kopp kaffe eller te tillsammans med något sött tilltugg. Kanelbullar, semlor, prinsesstårta – du har förmodligen provat något av dessa godsaker om du har varit i Sverige. Fikakultur är något jag verkligen tycker om. Det är en stund av avkoppling, av gemenskap och bara vara i nuet.

Svensk Möblering

Nästa på vår lista är den svenska stilen när det gäller inredning och möbler. Det första jag märkte när jag flyttade till Sverige var hur ljust och öppet allting är. Svenskarna älskar att maximera dagsljuset, och det reflekteras i deras hem. Färgerna är ofta neutrala, med mycket vitt, grått och andra ljusa färger. Och när det kommer till möbler är IKEA ett självklart val. Varje hem jag har besökt har minst en möbel från detta världskända svenska varuhus. Det är något otroligt praktiskt och elegant över svensk möblering.

Kalle Anka på Julafton

Sist men inte minst kommer vi till en tradition som verkligen överraskade mig – svenskarnas kärlek till Kalle Anka. Varje julafton kl. 15:00 stannar Sverige för att titta på ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”. Detta har varit en tradition sedan 1959 och har blivit en del av den svenska julen. Först kunde jag inte riktigt förstå varför, men efter att ha upplevt det ett par gånger kan jag säga att det är något charmigt med det. Det skapar en känsla av gemenskap och nostalgi, vilket är hjärtat av många svenska traditioner.

Så, det var några mer specifika aspekter av svenskt liv. Det är små saker som dessa som verkligen gör att jag känner mig mer hemma här i Sverige, och jag hoppas att genom att dela dem, får du också en djupare förståelse för den svenska kulturen.

Mellan två kulturer: Att anpassa sig till svenska traditioner

Från soliga Filippinerna till det ibland gråa men charmiga Sverige, har mitt liv varit en resa av kontraster. I det här inlägget vill jag dela med mig av mina erfarenheter av att anpassa mig till svenska traditioner, och hur jag har navigerat mellan dessa två olika kulturer.

Midsommar: Dans runt majstången

En av de första traditionerna jag mötte när jag kom till Sverige var firandet av midsommar. För er som inte vet, är midsommar en stor sommarfest där svenskarna samlas för att fira sommarsolståndet. Det är vanligt att man klär en majstång (som egentligen är en midsommarstång) med blommor och blad, och dansar runt den till traditionella svenska sånger. Det var lite konstigt för mig till att börja med, men det är nu en av mina favorittraditioner.

Jul: Mys, god mat och julklappar

Julen i Sverige är lika speciell som midsommar, men på ett annorlunda sätt. Svenskarna älskar att göra sitt hem mysigt och ljust med tända ljus och juldekorationer. Julmaten är också en stor del av traditionen, med köttbullar, prinskorv, gravad lax, sill och julskinka. Och inte att glömma, den mycket älskade Janssons frestelse! Jag hade aldrig tänkt på potatis som en del av en festmåltid innan jag kom till Sverige, men nu kan jag inte tänka mig en jul utan Janssons.

Påsk: Äggjakt och påskpynt

Påskfirandet i Sverige är annorlunda från Filippinerna. Istället för religiösa processioner, går barnen utklädda till påskkärringar och knackar dörr för att få godis, lite som Halloween. Svenskarna gillar också att pynta med påskfjädrar och måla ägg. Jag tycker att det är en rolig och barnvänlig tradition som jag ser fram emot att introducera för mina framtida barn.

Ett stycke om påsk i Sverige skulle inte vara komplett utan att nämna Johan Glans. Denna svenska komiker har en otroligt rolig video där han förklarar de svenska påsktraditionerna på ett sätt som får mig att skratta varje gång jag ser det. Om ni inte har sett den än, rekommenderar jag att ni gör det!

Anpassning till en ny kultur kan vara utmanande, men det är också en fantastisk möjlighet att lära och växa. Jag uppskattar nu det bästa av båda världarna, och ser fram emot att fortsätta utforska och lära mig mer om svensk kultur och traditioner.